Saknaden

Att se kråkorna gå ute på gräset, är ingen vacker syn. Att se dom parasiterna gå och hacka i sig kvarlevorna av rester och kadaver. dom äter allt som går att äta, men jag vänder min blick från dessa monster och tittar upp i skyn, ser dig mellan molnen, ditt ansikte som jag saknar så, saknar hela dig, finns ingen som var som du, din röst, dina känslor var något så underbart. Varför skulle ditt liv ta slut, jag vet att allas liv slutar någon gång, men varför skulle just ditt ändas före mitt, varför skulle det hända, sorgen är stor inget går att ändra, hela livet är ett helvete, livet blev som en berg och dalbana, allt gick uppåt först, men när du dog, så hade jag redan nått toppen, och när jag hörde orden, att du var död, ja då hade jag redan tippat över kanten och kom störtandes ner, störtandes ner från skyarna rakt ner i helvetets eldar. Jag vill verkligen fortfarande att du ska vara kvar här bland oss, men det går inte, det finns ingen återvändo från de dödas rike, de lever, eller man kanske inte kan säga lever, men de finns där, de må så icke vara levande, men de lever ändå, de finns bland oss, i oss, de lever kvar inom oss i våra hjärtan sinnen, även de platser de älskade när de levde. men jag kan fortfarande inte få dig tillbaks i levande form, det enda sättet för mig att kunna få vara med dig helt vore om jag försvann.