Klagan

klaga, det är nog det människor kan bäst, att klaga på varandra, på andra, finns inget vi inte kan klaga på, vår verbala förmåga består mest av klagande, vi klagar på vädret, politiken, vännerna, utseenden, livet i största allmänhet, livet som vi byggt upp, men om vi nu klagar så mycket på det vi byggt upp, varför river vi inte bara ner det och börjar om från början, det är ju hur simpelt som helst allt vi behöver göra är att riva ner livet, och bygga upp ett nytt utan klagan, tänk att få leva sitt liv utan att behöva säga, jag tycker inte om eller det går inte, tänk så fritt det hade varit, så glad man hade blivit, men, om man nu hade fått det, så hade ju glädjen inte varit glädje utan något mellanting, eftersom klagan inte finns, så försvinner ju lite av glädjen, så, låt oss ha kvar klagan, klagan gör livet till det, det det är, och livet ska inte ändras på, det ska va helt, utan klagan förlorar livet en del av sitt rätta jag, så, vi borde leva livet så som det ska levas, med klagande, glädje och alla andra känslor, illusionerna i våra huvuden och hjärtan kommer aldrig dö ut, vi kommer för evigt att vara förbannande.