En sten, varför just en sten, varför var det en sten, kunde det inte varit något levande, varför föddes jag med en sten, en sten till ett hjärta, ett himlavalv till hjärna, jag hade hellre velat födas med ett sinne dött som allas men ett hjärta lika starkt som den som älskade, jag önskar att jag hade ett hjärta fullt av känslor och inte lika livlös som en sten, en sten ligger i bröstet, nej vänta, det ligger inte det slår, det slår mot ben, det slår emot artärer, det slår emot vener, det slår emot min hud, en sten, en sten och inget annat medans min hjärna lika stort och lika fritt som ett himlavalv sträcker sig över mig, jag blir fast, fast i denna känsla, fast med stenen, stenen som förhindrar allt, stenen som dödar, jag är inte levande, jag är heller icke död, jag lever, men endast i sinnet, min kropp är död, jag får inget blod, inget liv, ingen känsla, mitt sinne säger saker, det säger saker till mig, saker som inte är av denna värld, jag ser ditt liv passera förbi medans mitt blir stillastående, stilla tack vare den sten som slår i mitt bröst, en sten som inte hör hemma en sten i ett valv utav kristall, kroppen min är av kristall lika vacker men ändå förödande, det är en blodskristall, en kristall vars kropp är dränkt i blod, blodet utav många, inte utav mig, för min sten förebygger denna förmåga, min förmåga att blöda, den dödar men ger liv utan att säga, mitt sinne, himlavalvet vars område icke är begränsat, det är inte dött, det kommer aldrig dö, kroppen min kommer dö, men himlavalvet kommer att fortsätta, det kommer att gå i arv, eller man kanske inte kan säga det, det kommer att överföras till första person det ser, det kommer att skapa ett hjärta av sten men en hjärna så fri, så fritt som mitt hjärta borde ha varit, himlavalvet är det enda som skänker något, något utav värde, något att kunna se, det låter mig se, se saker, se liv, se död, mitt hjärta är utav sten, men mitt sinne är fritt.
